nämligen börjat tvivla på mina planer. Klarar jag av det? Orkar jag
hela vägen till slutmålet? Kan jag verkligen göra det?Tänk om jag
ändå inte får ett jobb?
Jag vågar ju inte ens nämna det till någon på grund av att jag
"ropat varg" så många gånger. "Jag ska gå konstskola". "Jag ska
läsa till bildlärare". "Jag ska läsa engelska". Bla bla bla. Inget
av det har jag fullföljt och jag förstår att ingen längre lyssnar.
Där tror jag maken förstår mig bäst. Han velade själv under många
år och hoppade på och av den ena utbildningen efter den andra.
Tillslut hittade han rätt. Idag trivs han som fisken i vattnet med
sitt yrke och på sin arbetsplats. Jag hoppas jag känner likadant om
sisådär fem år. Att han peppar mig är guld värt för mig. :o)
Skickat från min iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar