Fredagsfunderingar

Nu ligger jag i soffan igen med den lilla bärbara i knäet och vill skapa något. Dottern är nattad och jag har några timmar själv innan sängdags. Jag är ganska säker på att inget kommer att bli gjort heller. Nya avsnitt av På spåret på tvn, jag har hyrt två filmer, har handarbeten som skriker efter uppmärksamhet och fingrarna som kliar av skrivlust. Det blir liksom för mycket och hjärnan bromsar.

Jag hamnade av någon anledning på Bobbi Linkemers webbsida writeanonfictionbook.com och följande texter greppade tag i mig:

It’s like graphic software does not make you a designer. Microsoft Word does not make you a writer. It’s a hard thing for a lot of people to face when they sit down to write a book, and find out they can’t write.

Tänk om det är så illa. Att jag bara inte kan. Jag vill men inte kan. Huga. För varje tanke jag tänker på att producera text blir det liksom dubbelt upp med negativa kommentarer. Vi får se hur länge jag orkar med denna längtan som någon gång måste bevisas känner jag.

The myth of writing is that you sit down and your muse shows up across the room, sits down on a bench, and your miraculously guides you through the entire process. This is not true, it isn’t magic. It’s organization; it’s on one hand thinking through what you want to say and on the other hand, letting it flow. If you are fortunate enough to lose track of time, which you can call it getting in meditative state, being in the zone, flow; where you look up and realize you haven’t eaten, it’s 5 hours later, you’ve been completely absorbed in the activity; you are one lucky human being.

Jisses, mitt i prick. Jag vill ha det där flödet hon skriver om. Jag vill bli så pass inspirerad att jag glömmer tid och rum. Det är väl bara att inse att det är ganska långt borta för min del. Jag klarade av det under de centrala proven som jag fick göra i svenska under mina egna skolår. Det kunde komma text ur mig under tre timmar och det var vettig text - enligt läraren. Annat är det idag. Kanske jag skulle ge mig själv små deluppgifter. "Nu ska du skriva om kontexten i matematikuppgifter, 2 A4 sidor flytande text." Hm.

Sedan har jag även en bild av det Bobby skriver, att skrivandet bara ska komma över mig. Alla fakta. alla ord. Hipps vipps, utan någon större kamp. En av de "coacher" jag har varit i kontakt med sa till mig en dag när jag för cirka två år sedan tvivlade över mitt avhandlingsarbete: Det är bara acceptera, det är blod, svett och tårar och sedan är det klart. Min kommentar var: Varför ska jag utsätta mig för det? Det är lite av det jag funderar på nu. Jag vill ju hitta igen glöden och lusten. Inte blöda och gråta och må dåligt. För hur kul är det? Hm, nu låter jag som mina elever och mitt svar på det brukar ju vara "allt är inte kul". Men jag tycker jag har kämpat länge nu. Som titeln på en av mina favvosjälvhjälpsböcker: Sluta kämpa och börja leva. Jag tycker jag har kämpat nog nu men det kanske är så att man aldrig kan sluta.