Skolkar

När jag gick i skolan var jag en ordentlig typ. Jag kom alltid i tid till lektionen. Ve och fasa om man kom någon minut för sent, det fick bara inte hända mig. En enda gång skolkade jag. Jag måste skylla på grupptrycket, för inte var det något jag själv skulle kommit på. Lite spännande var det att på en engelskalektion i årskurs nio bara strunta i att gå. Vi var inte särskilt rebelliska heller för vi satt inledningsvis på skolans bibliotek för att sedan gå och äta en tidig lunch i skolmatsalen. Hahaha. Läraren var besviken på oss, vi var ganska många. Hon lät oss få kvarsittning, hela högen.

Just nu skolkar jag från jobbet. Jag struntar att gå dit. Jag har inget där att göra. Ingen verkar särskilt brydd över om jag behagar komma eller inte. Jag tog ut tre veckors semester förra månaden och ingen ifrågasatte det. Jag antar att det är ett önskescenario för många. Att få lön och inte behöva prestera. Riktigt så är det inte. Det enda som räknas är dock slutmålet och hur jag tar mig dit spelar som ingen roll.

De första åren jobbade jag häcken av mig. Jag kom till jobbet tidigt och gick sent. Organiserade filer i datorn och pärmar i bokhyllan. Flitig som en myra. Kom någon och bad om hjälp så fanns jag alltid till hands. Just nu känner jag mig som en rebell. Nej! Jag har blivit riktigt duktig på det ordet nu. Kanske lite för bra. Nästa vecka ska jag försöka gå dit igen.