Surdegar

Mitt handarbetande har fått ge vika åt jobbet och så kommer det att förbli ett ganska bra tag framöver. Virkandet ger mig inte lika mycket som att ta tag i surdegar från jobbet. Jag vet att det inte ska vara så, men jag mår bättre om jag har planerat till en viss punkt - än så länge kan jag inte köra fritt och veta att det blir bra, när det inte ens blir bra om jag planerat som en tok. Jag suktar lite efter snygga mössor och vantar på Pinterest, och sen återgår jag till hur jag ska lösa nästa moment på jobbet. 

Speciellt mentorsbiten har jag mycket att jobba med, men jag tänker som så - om jag utgår från eleven, använder mig av min magkänsla och HSP-personlighet där jag ibland känner in alldeles för mycket, och sedan tar det i små bitar så borde det gå bra. Jag har klarat av att ha mentorssamtal med flertalet föräldrar och elever tidigare med mindre material än jag har från de elever jag har idag. Huga. Man bara gör det. 

Hemma har vi i helgen också tagit tag i några surdegar. Bilen är tvättad inifrån och ut. Fönstren är tvättade på utsidan, garaget är tömt på bråte och barnen har hjälpt till att plocka bort och rengjort sommarleksakerna. Yay! 

Nu har jag kvar veckans planering. Om jag är riktigt duktigt kanske jag kan ta fram virknålen. 

Nej, jag saknar inte konstskolan. Det var en grej jag var tvungen att göra tror jag, för att få det ur systemet. Det var jättekul att måla med akvarell eller akrylfärger och att teckna, och jag hade velat grotta ned mig ytterligare i de ämnena, men textilbiten var en besvikelse. Jag hade en bild av att jag skulle få blomma ut, äntligen "hitta hem". Kunna grotta ned mig i färgexplosioner och material, öppna upp Pandoras låda och plötsligt känna mig så rätt. Men det är inte så lätt att skrapa bort alla lager av akademiska poäng, struktur och önskan om tydliga ramar. Jag hade önskat att jag inte hade sånt inre motstånd. Att jag hade kunnat kasta allt. Släppa tyglarna. Kanske skulle det gått om jag gett det ett år till. Eller så inte.