Svammel

En sökare. Det är min definition på mig själv. Jag letar den rätta
känslan. Lusten. Motivationen. Glädjen. Känslan. Och gång på gång
hittar jag allt det där. Problemet är att jag inte kan hålla tag i
det under en längre tid för jag får en olustkänsla. Jag tror inte
att jag klarar det.

Det där med blod, svett och tårar har jag svårt med. Jag fick det
rådet flera gånger innan jag hoppade av forskarutbildningen.
Kämpa!!! Bit ihop!!! Du klarar det!!! Istället släppte jag allt. Jag
orkade inte. Det blev för mycket. Jag kämpade med sorgen och att
hitta migsjälv igen. Mitt fokus låg på att bygga upp mitt inre. Inte
att skriva en avhandling. Det blev mindre viktigt när huvudet arbetade
med annat.

Samma känsla kommer gång på gång. Jag slutade
bildlärarutbildningen när mitt lärarvikariat och praktiken krockade
tidsmässigt. När jag var tvungen att jobba hårdare för att få det
att gå ihop. Samma sak med mina tankar om att läsa upp till
gybehörighet eller gå konstskola. Jag tar sats, ser vad målet är
och plötsligt blir hindret alldeles för stort. Jag försöker inte
ens ta mig över.

Personligen kämpar jag hela tiden. Kämpar med alla känslor som rör
familjen och min självkänsla. Jag tar mig över personliga hinder
varje dag. Jag borde väl inte vara orolig för jobb då jag har fullt
upp med det jag gör nu. Men så funkar inte min hjärna. :o)

Skickat från min iPhone

2 kommentarer:

Stiko Maria sa...

Att söka är aldrig av ondo. Det är rätt bra att stångas med hinder hit och dit.
Jag har gjort ungefär exakt samma sak som du, akademiker i grunden- orkade inte pressen. Jobbade som gymnasielärare ett tag, men utan fullständig examen och behörighet och fick därför bara vikariat. Ett tag stressade jag länge med att plugga och jobba samtidigt. Ända tills en nära vän och kollega dog och jag började fundera. Kom fram till att jag faktiskt inte ens ville eller hade någon lust att bråka mig igenom läraryrket (för det var så mycket för mig, eleverna älskade jag. Men resten. Huh). Använde mig föräldraledighet som paus och utrymme för funderingar. Kastade bort alla invanda tankespår.
Idag, tre år senare, har jag hittat mitt drömjobb. På det sista stället jag trodde!
Jag får utlopp för akademikern i mig utan att behöva känna samma press som i den världen. Jag använder det pedagogiska utan att behöva diskutera tolkningar av betygskriterier och mål.
En vacker dag kommer du också att hitta dit - det är jag övertygad om. Men man måste våga göra som du gör nu - svamla och filosofera. :)

Ankie sa...

Håller med Maria

Man måste svamla o fundera o älta fram o tillbaka för att hitta sig själv igen.

Jag har skickat en fråga till dig via meddelande på Ravelry.