Jag är så less.

Mina jobbtankar följer ett mönster. Jag liksom återkommer till samma tankar om och om igen. Som i det senaste inlägget då jag svamlade på om att skriva på den där j-a avhandlingen igen ursäkta språket. Sen kommer tvivlet. Varför skulle det gå nu när det inte gick för tre år sen? Jag kan fortfarande inte läsa eller skriva vetenskapliga texter utan att må illa så varför? Varför är det kvar på min lista över möjliga jobb? Kanske för att det var ett av mina största mål en gång i tiden.

Lärarjobbet då? Jag är utbildad lärare. Jag borde känna mig trygg i det. Jag borde ge mig ut i skolvärlden och lita på att allt ordnar sig. Trots att jag måste arbeta på söndagar och flera kvällar i veckan. Trots att jag under en arbetsdag inte hinner gå på toaletten, trots att jag intar lunchen på fem minuter för att jag ska hinna kopiera upp några stenciler som ska delas ut på nästa lektion och trots att jag bara socialiserar med mina kollegor som hastigast i korridoren när vi springer om varandra... Och nu har jag inte nämnt själva klassrumssituationen med elever som klättrar på väggar och ständiga avbrott i planeringen för skolfotografering, valdebatt eller om man skulle råka bli sjuk... Eller är det anledning nog att säga att jag vill något annat med mitt jobb?

Jag drömmer om att få arbeta med mina händer och att få vara den skapande personen jag faktiskt är. Jag drömmer om att skriva en bok eller kanske flera trots att jag aldrig gjort det och knappt tar mig tid att läsa nuförtiden då min hjärna är full av alla dessa andra tankar. Jag har drömmar. Jag älskar att virka. Älskar att rita och måla. Jag älskar att pyssla. Men hur tar jag de känslorna till ett yrke? Man kan inte bli professionell handarbetare. Det finns inget sånt yrke. Det är en hobby. Punkt. Ett tag funderade jag på att starta en webbshop. Men vem vill köpa mina virkade svampar i så stora mängder att jag kan få ihop till en månadslön? Mina elever tyckte jag skulle sticka muddar och sälja - för de var mycket intresserade. Men hur skulle det gå till??? Hur hamnar jag där istället för här??? I att verkligen försöka istället för att bara säga nej,
det går ju inte?

Jag drömmer om att gå konstskola. I att bara vara jag ett tag. Men jag är rädd att om jag tar det steget så går jag bara och är rädd för vad som händer sen. När utbildningen är slut och jag har satsat de där åren och jag står på samma ruta igen.

Jag är så less alla dessa funderingar. De leder mig inte framåt. Eller kanske de gör det...

Skickat från min iPhone

2 kommentarer:

Linda sa...

Tack för att du fortsätter att dela med dig!
En "hobby och därmed punkt" är nog mycket egna, och av andra påverkande inställningar tyvärr. Vi är ju uppvuxna i en akademisk värld, där det "rätta och riktiga" är mångårig utbildning som renderar "ordentliga" arbeten. Tryggt visserligen och "så det ska vara" så det förslår i vår begreppsvärld. Men sedan är det ju faktiskt alla dessa entreprenörer som började just med sin hobby, som vågade ta steget och lyckades. Det jobbiga är ju att det de facto är en risk, en chansning, att alla som satsar faktiskt inte lyckas. Och vågar man inte tro tillräckligt är förutsättningarna pekära redan från början.
Men med alla de tankar du nu brottas med ska nog något komma ut ska du se, frågan är bara när! :o)
Kram!

Anna W sa...

Ja, tankarna kommer att fortsätta snurra tills jag bestämmer mig. Och det gör jag många gånger. "Det HÄR är vad jag vill göra". Sen orkar jag inte fullfölja. Fortsättning följer... ;o)