Nu har jag läst ut boken Marley och jag skriven av John Grogan. Jag hade hört talats om boken redan innan den kom ut på svenska och jag har bara väntat på dess utgivning i pocket. Recensionerna avslöjade både gråt och skratt. Det är en verklig berättelse om en familj och en hund. En golden retriever med starka personliga drag vilket jag känner igen. Det får mig att tänka på hundarna vi haft. Min familj har haft två flat coated retrievers i två omgångar, Dorina och Lucas. Den senaste, Lucas, var väldigt speciell. Han blev 12 år och Dorina blev 10.
Jag skrattade gott när jag nyligt läste om det examensarbete som utförts av några lärarstudenter från södra Sverige. I arbetet hade de studerat vad det innebar att barn läste högt för sina hundar. Resultatet var bara positivt. Jag vet. Jag har gjort det själv. När jag gick lågstadiet vägrade jag gå till dagmamman och gick istället hem till Dorina. Hon var min egen dagmamma och låg så snällt och lyssnade på mig när jag surrade om ditt och datt, läste sagor och sjöng minns jag att jag gjorde. Hon låg alldeles stilla bredvid mig och halvsov.
Dagen innan min sextonårsdag kom Lucas hem till oss. Jag hjälpte till med kvällspromenader och lydnadsträning. Hahaha, bara tanken får mig att le. Han började yla så snart han insåg att vi närmade oss klubben. Sedan var han ett yrväder under hela lektionen. Teoripassen vill jag knappt tänka på, han kunde ju inte sitta still. Som att försöka få en treåring att sitta still i mer än fem minuter - omöjligt! När jag satt och pluggade i soffan ville han oftast ligga i mitt knä (japp han var en rejäl knähund!) - ovanpå alla böcker och papper (SE MIG!). Han älskade när man rev bort en sida från kollegieblocket, kramade ihop det till en boll och kastade iväg. Iväg rusade även han och låg sedan och tuggade ett bra tag.
Det känns fortfarande fel att han inte möter upp mig när jag åker hem till mina föräldrar och det är ändå fyra år sedan vi tog bort honom. Bilden nedan är tagen dagen innan vi var tvungna att åka med Lucas till veterinären för avlivning. Jag grät floder och det regnade i en hel veckas tid...
1 kommentar:
Ååh, bara de som haft husdjur förstår hur otroligt fäst man blir vid dem! Jag vågar inte ens tänka på den dagen Maja eller Fia inte finns längre. Börjar gråta bara jag försöker föreställa mig! Men det är ju inte konstigt, tolv och tio år. Det är lång tid! Man förstår de som inte vill skaffa ny, då de inte vill återuppleva smärtan av att överleva sitt "barn", för det gör man ju otvivelaktigt. Men man har ju så mycket gott ut av dom!
Vilken fin bild du hade där på Lucas. Jag minns faktiskt honom också, svansande runt i ert kök med svansen piskande så hårt i möblerna att det borde ha gjort ont! :o)
Kram!
Skicka en kommentar