Stress

De som stressar så att det syns, de som far och flänger och flänger och aldrig kan sitta still. De som pratar om allt de har att göra och allt de har gjort. Den stressen kan jag förstå. Men mitt sätt att stressa förstår jag inte alls. Jag blir apatisk. Jag vet allt jag borde göra. Listan är lång. Istället blir jag låg. Drar mig in i mitt skal. Jag tycker det är jobbigt. Jag vet att det enda som löser problemet är att sätta igång. Ändå sitter jag här. Med mina tankar. Jag vill hitta lösningar på mina problem. Hur ska jag få saker och ting att bli roliga? Absolut inte genom att gömma mig under täcket i alla fall.

Jag vet att jag mår bättre när jag gör saker. Men då gäller det att komma över den där väldiga muren först. Min egen stressmur. Igår satt jag på samma sätt. När jag insåg att jag glömt att åka en mil inåt landet för att göra ett ärende. Jag blev alldeles apatisk och visste inte hur jag skulle ta mig ur det. Det är såna stunder som ingen ser hur mycket jag kämpar emot mig själv och vad som krävs av mig själv för att komma igenom muren. Att minsta motstånd kan kännas så enormt stort och omöjligt. Det är inte så varje gång. Bara när jag är stressad. Som nu. :o)