Livet...

My kitchen table

Idag är det fem år sedan Tsunamikatastrofen. Jag minns hur jag satt som fastklistrad framför tvn och såg bilderna. Det var så otäckt. Tänk att mitt i semestern befinna sig mitt i en katastrof. Att mista sina nära och kära. När man egentligen ska vara glad och lycklig. Det gjorde så ont i mig. Lite mer än ett år senare fick jag uppleva det själv.

Jag läser dagens artiklar. Om de som kom hem utan sina barn, sina män, sina fruar, sina släktingar. Hem till vardagen som aldrig mer blev som den var en gång. Jag känner med dem om igen. Jag upplever att artiklarna har en annan touch nu. Det berättas inte bara om all saknad och sorg. Det berättas om den lycka som många hittat igen. För cirka två år sedan handlade minnesartiklarna om de som bestämde sig för att försöka få fler barn. Det här året har det handlat mer om personer som har hittat kärleken och kanske till och med gift sig med någon ny.

Jag läser och känner igen mig i så mycket som skrivs och sägs. Om hur andra klarat sig igenom det tunga mörka. Om hur sorgen aldrig försvinner. På ett sätt är det bra för mig att läsa om andra som upplevt det jag har upplevt. För man är annars väldigt ensam i sin sorg. I att känna den där tomheten som inte går att fylla. Att känna sig som en helt annan människa än man var innan...