Nu har jag låst dörren till mitt kontor och lämnat in min nyckel. Det kändes riktigt bra. Jag gör inga lyckoskutt men det kommer heller inga tårar. Ja, jag tycker att forskning är intressant och jag har en massa åsikter och tankar kring det fortfarande. Däremot har jag inte en gnutta lust att göra något jag inte tror på.
Jag hoppade på tåget för att kunna förändra - att ta forskningen närmare skolan och skolan närmare forskningen. Jag ville ta reda på hur en lärobok ska vara konstruerad för att det skulle vara det ultimata verktyget. Allt eftersom insåg jag att man inte kan skylla på läroboken. Låt läroboken vara vad den är, dvs en uppgiftsbok. Sedan måste det till andra böcker som inspiration för lärarna. Det är lärarna som måste få hjälp. I allt de gör. I alla moment.
Läroplanen och kursplanen kan inte vara det enda hjälpmedlet för en lärare. Det måste till annat material. Alla lärare ska inte tvingas uppfinna hjulet om och om igen. Ja, alla lärare är olika men alla elever ska ha likvärdiga kunskaper när de har läst samma kurs på olika skolor. Då måste det till några ramar. Inte ens lärarutbildningen ser likadan ut vid Sveriges alla lärosäten. Hur ska man då kunna kräva att lärarna ska kunna ta alla elever mot samma slutmål?
Enligt min handledare skulle jag kunna påverka detta om jag har en doktorstitel. Men just nu funkar det inte för mig. De projekt jag varit inblandad i har grävt mig djupare i andra frågor. Vilket också är intressant men som jag inte tror spelar någon roll i slutändan. Ja, det är intressant att studera olika sätt att kategorisera uppgifter MEN när jag egentligen inte tycker att det är uppgiften i sig det är fel på så blir det... fel. Jag vill inte vara den som kritiserar små saker.
Jag vill förändra och tror att den här förändringen inte sker genom att lära andra att bli lika kritisk som jag är till allt. Förändringen sker genom att lyfta fram saker som är bra och visa vad man kan göra bättre.
När jag läste till lärare hade vi en lärare som lärde oss om alla fel man kan göra som mattelärare. Vi fick aldrig lära oss om hur man skulle göra istället. Det är det jag vill veta. Jag vill inte lära mig det genom "trial and error"-metoden som det varit hittills. Visst, en programmerar har ingen handbok för alla situationer som uppstår men att undervisa en och samma kurs år efter år borde leda till en sådan handbok kan man tycka. Det borde finnas hundratals handböcker i hela Sverige. Så, hur använder man sig av all kunskap som finns där ute? Hur gör man för att ta fram den där handboken?
Jag hoppade på tåget för att kunna förändra - att ta forskningen närmare skolan och skolan närmare forskningen. Jag ville ta reda på hur en lärobok ska vara konstruerad för att det skulle vara det ultimata verktyget. Allt eftersom insåg jag att man inte kan skylla på läroboken. Låt läroboken vara vad den är, dvs en uppgiftsbok. Sedan måste det till andra böcker som inspiration för lärarna. Det är lärarna som måste få hjälp. I allt de gör. I alla moment.
Läroplanen och kursplanen kan inte vara det enda hjälpmedlet för en lärare. Det måste till annat material. Alla lärare ska inte tvingas uppfinna hjulet om och om igen. Ja, alla lärare är olika men alla elever ska ha likvärdiga kunskaper när de har läst samma kurs på olika skolor. Då måste det till några ramar. Inte ens lärarutbildningen ser likadan ut vid Sveriges alla lärosäten. Hur ska man då kunna kräva att lärarna ska kunna ta alla elever mot samma slutmål?
Enligt min handledare skulle jag kunna påverka detta om jag har en doktorstitel. Men just nu funkar det inte för mig. De projekt jag varit inblandad i har grävt mig djupare i andra frågor. Vilket också är intressant men som jag inte tror spelar någon roll i slutändan. Ja, det är intressant att studera olika sätt att kategorisera uppgifter MEN när jag egentligen inte tycker att det är uppgiften i sig det är fel på så blir det... fel. Jag vill inte vara den som kritiserar små saker.
Jag vill förändra och tror att den här förändringen inte sker genom att lära andra att bli lika kritisk som jag är till allt. Förändringen sker genom att lyfta fram saker som är bra och visa vad man kan göra bättre.
När jag läste till lärare hade vi en lärare som lärde oss om alla fel man kan göra som mattelärare. Vi fick aldrig lära oss om hur man skulle göra istället. Det är det jag vill veta. Jag vill inte lära mig det genom "trial and error"-metoden som det varit hittills. Visst, en programmerar har ingen handbok för alla situationer som uppstår men att undervisa en och samma kurs år efter år borde leda till en sådan handbok kan man tycka. Det borde finnas hundratals handböcker i hela Sverige. Så, hur använder man sig av all kunskap som finns där ute? Hur gör man för att ta fram den där handboken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar