Idag är jag mest arg. En advokat ringde mig igår. Jag är kallad som vittne till en rättegång. För att klandra ett testamente. Alla frågorna hon ställde gjorde att jag mådde riktigt dåligt. Jag skakade hela jag. Av ilska. Allting kommer upp till ytan igen. Det jag velat lämna bakom mig.
Jag kommer aldrig att "komma över" det som har hänt och hur illa jag har blivit behandlad. Alltihop känns som ett hån. Hade kvinnan levt idag hade hon fortfarande härjat på. Behandlat mig som skit. Först nu hävdar man att hon led av en psykisk sjukdom. För att hennes testamente visar vem hon var på riktigt. Den sjuka människa som jag alltid har sett. Jag ska tydligen vittna för att jag blev så hårt utsatt av hennes hat. Jag har gått vidare med mitt liv och struntar väl i hennes arv.
Jag tänker på vad D skulle gjort. För hon hotade honom flera gånger med att göra honom arvslös när han inte gjorde som hon ville. Varpå han alltid sa. "Gör vad du vill. Jag skiter väl i dina pengar."
Pengar är inte allt. Pengar läker inte alla sår!
1 kommentar:
Som den materialist jag utvecklats till, så var mammas pengar faktiskt ett plåster på såren. En kompensation liksom för skiten man fick ta. Dock bara efter hon var död och satt i sin anonyma grav, otänkbart så länge hon levde.
I ditt fall anser jag dock faktiskt att du ska säga som D, fast till advokattanten.
Kram!
Skicka en kommentar