Nu räcker det!

Jag proppar i mig x antal piller per dag, jag går på x antal terapisamtal i veckan, jag sover från åtta på kvällen, jag trycker i mig mat och vill bara ha mer, jag är aldrig nöjd och jag känner mig som en liten blöt fläck. Jag irriterar mig på på trotsig treåring och stressad make.

Summering: Jag mår inte bra. 

och det blir bara värre. 

Jag har sett det så många gånger. Alla dessa tecken på att det inte står rätt till. och jag har kämpat för länge precis varje gång. Nu får det vara nog. IGEN. Det känns som jag upprepar mönstren om och om igen. Jag är så nära väggen varje gång. Jag tänker tankarna att jag inte är där jag borde vara. Om och om igen. Och jag letar mig bort. Hela tiden. Flyktbeteende kallar jag det. Men det kanske är dags att lyssna på magen. Det är kanske dags att hitta en annan väg? Och börja må bra?!

Jag vill så gärna klara av den här våren. Inte ge upp och leta mig något annat exakt nu. Men samtidigt vill jag inte må så här. Vill inte fortsätta tvivla på vem jag är och vad jag gör. Ja, jag har lite högre krav än andra på att få bekräftelse. Jag har insett det. Men var ska jag då vara? För att få det? För att visa mig själv att den jag är duger? I den frågan står jag och velar. Konstskola? Grundskollärare? Något helt annat? Väljer jag den första vägen så vet jag ingenting om någonting. Kanske inte är det rätta? Väljer jag den andra så vet jag att det innebär ett hårt jobb för att komma dit jag vill. Men inte hårdare än idag. Eller? Kanske lika hårt men på ett annat sätt. Det tredje alternativet vågar jag inte ens tänka på.

Jag är trött.