Tårar

Att trösta en sexåring som lekt en dag med sin biologiska farfar och som saknar sin biologiska döda pappa hur mycket som helst just vid sängdags är inte enkelt. Bilder. Prat. Prat om hur det var då. Döden. Livet. Stort och smått. Och alla dessa tårar.

Då var hon så liten. Nu är hon fortfarande liten men börjar förstå - fast ändå inte.

Farfar vill att hon ska komma och sova över hos honom. Det lär ju dröja några år innan jag släpper iväg henne. När hon reagerar så starkt varje gång efter att de träffas... För det är inte första gången de träffas och varje gång rivs det liksom upp för henne. Ändå pratar de inte om honom. Inte ett ord. De leker. Som två barn... Jag tror hon efteråt tänker att det borde vara hennes pappa hon skulle leka så med. Hur han skulle vara. Och inte farfar...

4 kommentarer:

Ostickat sa...

Ögonen tåras när jag läser. Vill skriva nå men finner inte de rätta orden så jag skickar istället en hård kram till er!

Linda sa...

Åh, svårt det där! Farfarsskrutten måste ju fatta att hon behöver prata om sin biopappa!
Kraam!

Russin sa...

Kramar kramar och kramar till Emma och till dig Anna.

Gnistra i Norr sa...

Så jobbigt :-( Men ändå bra att hon kan prata och att åtminstone du finns tillgänglig för det (även om inte farfar är redo). Kram till finaste E.

Brukar titt som tätt också få trösta en ledsen dotter som mer nu än när hon var liten tycker att hennes favoritängel ska finnas på jorden istället.