Noll koll
Jag vet ingenting. Hur ska jag kunna slappna av i det? Istället blir det en slags apatisk verksamhet. Där jag surfar runt på nätet i panik. Jag vet inte vad jag letar men letar gör jag. Jag har saker att göra. En uppsats att skriva. Ännu ett arbetsprov väntar på att bli gjort. Jag är bara trött. Vill bara blunda. Är så less på att kämpa. Att ringa runt. Att prestera. Att vara speciell. Att klara allt så j-a bra. Att bita ihop. Att vara perfekt. Jag är långtifrån perfekt. Vem är jag då? En tanke som alltid har snurrat i mitt huvud. Kan jag inte bara få hitta rätt och vara där? Att det ska vara så viktigt för mig att ha ett jobb...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fullt förståeligt! För många, även mig handlar det om identitet. Jag ÄR någon om jag har ett jobb, jag har ett syfte, en mening, en plats i samhällets kugghjul. Det spelar ingen roll att jag på ett plan vet att hemmamammarollen är minst lika viktig och egentligen mer värd än att jobba, jag är inte känslomässigt formad för det. Förnuft och känsla korresponderar inte alltid...
Samma sak med det där kraven man har på sig själv att vara perfekt. Man vet att ingen är det men ändå sitter man där med presterardjävulen.
Kram!!
Det är ju så. Man är liksom det man jobbar med. Frågar någon vad jag gör och jag säger att jag är mammaledig så får jag oftast kommentaren - Nämen vad gör du egentligen? Öh! :o)
Det är bra att jag har en man som kan greppa tag i mig och säga till på skarpen att jag måste FOKUSERA. Jag har gått som i dvala i några dagar nu. Idag kändes det faktiskt bättre... :o)
Skicka en kommentar