Jag kan inte rå för det. De dagar jag mår som sämst. De dagar jag tvivlar mest på mig själv. Just de dagarna kan jag inte tänka mig att jobba som lärare. De dagarna mår jag illa av tanken av att den där torsdagen kommer att komma - när jag har gjort alla lektioner enligt planering och att jag nu inte hunnit planera de två sista dagarna av veckan. Elevernas hemläxor ligger i högar och jag vet att helgen kommer att ägnas åt lektionsplanering återigen.
Eller är jag bara rädd? Det är snart två år sedan jag hade en lärartjänst över huvudtaget. Jag har varit hemma med barn så länge att jag blivit vettskrämd för verkligheten. Mina dåliga dagar. Som idag. När jag just fått läkarbesked om att jag har lunginflammation, jag har två ganska så friska barn springandes runt i huset och jag inte orkar. Hur ska jag då orka med att jobba på riktigt tänker jag? När ska jag få till den där extra energin när jag den senaste veckan somnat innan åtta i soffan varje kväll. Hur ska jag då orka planera mina lektioner?
Som vanligt kommer tanken om att jag ska göra något annat. Men vad? Jag har pluggat i hundra år (känns det som) för att bli lärare. Jag har pluggat, praktiserat, skrivit examensarbete och tagit en licentiatexamen i ämnet. Och idag är jag bara så less. Jag är less att jag ska måsta sätta mig i skolbänken för att skola om mig. Jag är less på att ha alldeles för lite pengar. Jag är less. JAG VILL HA ROLIGT!
Att jag sedan stressar upp mig för att jag faktiskt inte har något lärarjobb över huvudtaget är en annan femma. Jag är arbetslös. Jag försöker hålla hoppet uppe, kontakta alla jag vet man kan prata med men ingenstans får jag napp. Det är ett halvår kvar och lärartjänster brukar ha en tendens att dyka upp i sista stund jag vet. Men ändå blir jag stressad. Tänk om de inte vill ha mig! Jag kan inte göra mer. Jag kan inte plugga mer. Jag kan inte bli mer meriterad rent akademiskt. Det enda jag behöver är erfarenhet just nu. Självkänslan och självförtroendet är nere i botten.
Jag får börja tugga på mitt penicillin den här veckan och hoppas att energin kommer åter nästa vecka. Nu har jag i alla fall öst ur mig en massa. Ni vet ju var jag befinner mig klockan åtta ikväll... :o)
Och jag vet, det ordnar sig!
1 kommentar:
Det är svårt att tro på att det ordnar sig när man dippar sådär. Man får bara försöka kämpa sig igenom och försöka intala sig att det är ok, ösa ur sig och hoppas på en bättre dag imorgon, eller nästa. Försöka lyfta fram de där jobberbjudandena du faktiskt fått, hur vanligt är det idag egentligen, att bli headhuntad som du faktiskt blivit? :)
Kram!!
Skicka en kommentar