Tänk om det där är jag

Johanna Lindbäcks Tänk om det där är jag. Vilken underbär ungdomsbok. Som att vrida tiden tillbaka en sisådär nästan tjugo år.  De sista sidorna var bäst. De sista sidorna fick mig verkligen att minnas allt. De sista sidorna kunde det varit jag som skrev. För exakt så var det. Kanske inte exakt exakt. Men väldigt nära.

Nästan så att man vill gå tillbaka och uppleva det igen. Fast då tyckte jag det var alldeles för jobbigt. Att gå omkring och må illa för att man var så nervös och kär och pirrig i hela kroppen. Jag var till och med så nervös att jag gjorde slut. Det blev för jobbigt.

Han kom hem till mig en kväll minns jag. Han cyklade flera flera kilometer i snö och mörker och väl hemma hos mig hade jag ingenting att bjuda på. Planen var att bjuda på lussebullar minns jag men det var slut mjölk så det blev saft och lussebullar. Hur pinsamt var inte det? Så jag mådde ännu mer illa.

Sen skulle jag hem och hälsa på hos honom och hela hans familj hade laddat. De hade bakat och fixat och jag, jag pallade inte. Jag kunde inte cykla alla de där kilometrarna - jag skulle tvingas fråga mina föräldrar om skjuts för att komma mig dit. Pinsamt! Jag sköt upp det hur länge som helst och sa tillslut att jag inte kunde. Jag skämdes som en hund efteråt. Han var en riktigt fin kille minns jag och jag var en fegis och jag får fortfarande höra hur dumt det var att dumpa honom... Det var dumt.