Minsann är jag nu färdig med pastaburkarna. Jag är helnöjd! :o)
Imorse kände jag ett stort sug att lägga pussel. En sisådär tusen bitar. När jag pratade om det vid frukostbordet tyckte dottern att hon hade ju flera hundrabitars pussel. De kunde jag ju lägga. Självklart! Hur snällt var inte det? Men det är ändå inte tusen bitar... En annan tid. Om något år. När det är mindre beredskapsverksamhet på lilltjomman. :o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar