Nu gick det inte att skjuta undan det längre. John var tvungen att ta tag i kartongerna som stod i förrådet. Hans föräldrar hade kommit med dem för några år sedan. De flyttade från villan till en mindre lägenhet och hade inte plats för dem. Han hade i sin tur bara ställt in dem i förrådet så länge. Tanken var att han skulle titta igenom dem och rensa bort det som han inte ville ha kvar.
Varje gång han gick in i förrådet såg han kartongerna och suckade högt. Där stod hela hans barndom. Egentligen borde han köra dem till återvinningen utan att ens öppna dem. Han minns inte ens vad som fanns där.
Nu var det dags. Förrådet började bli överfullt och en massa kartonger fyllda med barndomen kändes som onödiga att ha ståendes där. John bar in allihop till vardagsrummet. De var inte ens märkta. Han började att titta i den ena. Den var fylld med serietidningar. Kalle Anka var det som gällde. Ok, tänkte han. De kan ju vara kul att ha kvar. Kanske kan läsa någon tidning då och då. Men då kan de inte ligga i en kartong i förrådet. Han ställde in kartongen i arbetsrummet.
Nästa kartong var fylld med kurspärmar från gymnasiet. Vad strukturerad jag var, tänkte John och bläddrade igenom den första pärmen. Det var konstigt att titta på sin egen handstil, han känd eigen den men hade inte något minne av det han skrivit. Lektionsanteckningar, matematiska uträkningar och gamla prov. Allt var samlat. Tanken att slänga bort allting kändes plötsligt lite sorgligt. Det här var ju hans gymnasietid. Var det inte viktigare än så? Vissa pärmar kunde han väl spara? Ett och annat prov kunde ju faktiskt vara kul att ha kvar.
John bestämde sig för att ta en paus. Det här var jobbigare än han trott. Av de två kartonger han öppnat hade ingenting slängts än. Det bådade inte gott.
Tredje kartongen. Här fanns ännu mer skolpapper. Det gick nu lättare att lägga saker till högen med saker som skulle slängas. Längst ned hittade han några gamla vhs-band. Hans föräldrar hade ofta filmat hans fotbollsmatcher så han antog först att de här var några av dem som kommit fel. Han tittade på märkningen. Sommaren 1990 stod det. Han kom med ens på vad som fanns på bandet. Resan till Kreta. Resan med Peter, Lena och Veronika. Veronika och han var tillsammans då. Han hade helt glömt bort videobandet. Resan skulle han aldrig glömma. Den där sommaren var det mycket som hade hänt. Kanske var det därför han glömt bort bandet. Självklart ville han titta på filmen men hur? Han hade inte kvar någon videobandspelare. Det var länge sedan han slängde bort sin. Han la videobandet i hyllan med dvd-filmer och fortsatte tömma kartongen men hela tiden med tankarna på filmen. det blev inga fler kartonger tömda den dagen.
På kvällen ringde han sina föräldrar. Kanske de hade kvar sin gamla videobandspelare. De slängde sällan något. Otroligt nog hade de kvar den. De hade funderat på att slänga den flera gånger men eftersom de hade så många egenhändigt inspelade videoband hade de inte velat. John bestämde sig för att låna den under helgen.
Helgen kom. På söndagkväll fick han möjlighet att titta på filmen. Han kopplade in videobandspelaren till tvn och tryckte in filmen. Kvaliteten var väldigt dålig och ljudet var mest en massa skrapanden. Hela resan var dokumenterad från början till slut. När han tänkte efter hade han nog aldrig sett hela.
När filmen var slut satt han kvar i soffan. Känslorna som kom fram var han inte beredd på. Han hade avslutat relationen med Veronika ganska snart efter att de kommit hem. Han hade inte skött det så snyggt. Strulat med någon på krogen trots att han visste att hon var där. Han suckade. Hur dum kunde man vara. Ung och dum som man säger. Han började fundera på vad Veronika gjorde idag. Han hade sett henne på håll någon gång när han varit ut på krogen men nu var det ett tag sedan.
Under veckan pratade han med lite kompisar från förr och försökte att luska ut var hon fanns. Det visade sig att hon flyttat till Stockholm och sedan var det ingen som hört från henne. Han försökte leta på egen hand på nätet. Men ingen Veronika med det namnet gick att hitta. John kom då på att Veronika hade en brorsa och tillslut kom han på vad hette. Honom var det lättare att hitta igen och han fick tag på en mailadress.
När han satt och skrev funderade han på varför han egentligen ville ha tag på Veronika. Det kändes som att han ville förklara vad det var som hade hänt. Han var ju nyfiken på vad som hade hänt med henne också. De var väldigt kära minns han, hängde ihop i över två år och hade det inte varit för att han hade trasslat till det hade de nog varit tillsammans fortfarande tänkte han. Kanske var det för att han nu varit singel i flera år, han hoppades nog innerst inne att hon också skulle vara singel och att de skulle kunna träffas över en fika och... Ja, vem vet. Det kanske inte bara är sådant som händer i filmer tänkte han.
Efter att ha skickat mailet satt han vid datorn ganska länge. Han väntade på att få ett snabbt svar tillbaka men ingenting hände. Han lyckades på något vis att koppla bort tankarna på Veronika och veckan gick väldigt snabbt då de hade mycket att göra på jobbet.
En dag några veckor senare fick han ett svar från Veronikas brorsa Nicke. Det var inte det svar han hade väntat sig. Han blev alldeles paff när han läste igenom brevet. Veronika hade dött för över ett år sedan i bröstcancer. Hon hade två små barn och en man. John kände hur tårarna rann. Han bestämde sig där och då för att göra filmen till ett annat format och skicka det till Veronikas familj. Kanske de någon dag skulle vilja titta på filmen. Hennes barn kanske någon dag ville se hur deras mamma var när hon var tjugo. Eller kanske inte. Han tänkte på de där kartongerna. Han skulle kanske ha slängt dem utan att ha tittat vad som var i...
1 kommentar:
Du fångar ambivalensen inför dessa kartonger, dessa resor!
Skicka en kommentar