I min lilla lilla värld av blommor...

Om livet ändå vore så enkelt. Att ens stora lycka innebär en enda stor äng av gula blommor. Att morgonen kunde tillbringas i soffan med ett ds. Utan några funderingar på allt som sker runt omkring. Tänk den dagen hon får veta allt hennes mamma fått kämpa med och emot. Jag undrar hur hon kommer att reagera. Kommer hon att förstå? Kommer hon att tycka att jag gjorde fel i alla dessa beslut?

Igår fick jag en vuxen man att gråta. Inte av lycka utan av sorg. Och jag blev bara arg. Jag blev arg för att jag måste vara mitt i allt det här. Att jag måste gå igenom en massa skit när andra kan bara njuta av sin tillvaro. Jag får ta såna jobbiga skitbeslut och sedan är det ändå inte över. Visst, jag har det bra. Jag borde inte klaga men jag blir bara så less. Nu räcker det. Skuld och dåligt samvete är det jag får känna hela tiden. Jag ska vända andra kinden till och acceptera att saker är som de är. Kan det inte vara åt andra hållet någon gång? Att andra får acceptera mig och mina känslor? Varför är det bara jag som ska bita ihop? Får höra att jag överdriver, att man inte alltid får göra de val jag vill göra, att jag måste sluta tänka på mig själv. I hela mitt liv har jag bara tänkt på alla andra. Det är i alla fall så jag känner det. Kanske jag har fel. Kanske jag är en enda stor egoist med noll empati. Som inte tycker om när andra försöker styra och ställa med mig som om jag vore ett litet barn. Som om jag inte har en egen vilja och som om mina tankar inte duger.

JAG DUGER! Jag har rätt att bli arg och besviken. JAG HAR RÄTT ATT SÄGA NEJ!

Skickat från min HTC

I wonder what my daughter will think of all the things I have had to cope with during her childhood. All the decisions I have to take. Will she understand? I would like to live in her world for just a little while and pick the flowers I see ahead of me and not have to worry about what happens around me. .