Tvingar mig ut...

Att ta sig ut i vårsolen är inte det allra lättaste för mig. Bakom
detta ligger väl någon slags ångest. Cykeln är i rullnig med stora
tjejen och bebis sover sin mikrosömn i vagnen. Det är väl så här det
ska vara att vara mammaledig antar jag. En kopp the, en bulle och
virknålen i högsta hugg. Fånigt att jag sitter på helspänn egentligen.
Går det bra för cyklisten trots att jag inte ser henne? Hur länge
dröjer det innan bebis vaknar? Inbillar jag mig eller är det någon som
gråter längre bort på gatan? Jag borde kanske springa och kolla eller
bara slappna av och njuta av min kanelbulle... Och nu vaknade bebis.