Gråa dagar

Det är inte alltid så enkelt. Att gå vidare. Trots att jag tycker att jag nu har bearbetat sorgen och att livet jag nu har är prima så dyker de gråa molnen upp på min ljusblåa himmel. Och det finns liksom inget jag kan göra åt det.

Ett mail. Ett sms. En påminnelse om att jag minsann inte får släppa och gå vidare. Det spelar ingen roll att jag egentligen har all anledning att ignorera och bara fortsätta leva som jag gör. Jag ska tydligen förstå, jag ska ha medlidande och jag ska minsann visa respekt. Till någon som aldrig har gjort detsamma för mig. Men det spelar ingen roll. För jag ska alltid vända den andra kinden till. För att det är vad jag förväntas göra.

Jag riktigt känner hur käken spänner sig och tårarna bränner i ögonvrån. Kan inte jag få tycka som jag vill? Kan jag inte få göra det jag känner i mitt hjärta? Det är inte så att jag vill ge igen. Jag tycker bara inte att man kan göra vad som helst eller bete sig hur som helst och sen tro att allt ska bli "normalt" och vad är egentligen normalt?


Some grey thoughts about the will to have it just the way it is...