Det är så mycket som jag känner att jag inte sagt (eller säger) som jag kanske borde. Det är en svår balansgång. Rent generellt är jag dålig på att säga ifrån. När jag väl gör det så mår jag oftast sämre än innan. Däremot kan det vara skönt att skriva av sig...
Jag har några vänner som har tagit till vanan att ösa ur sig all ilska och jobbigheter för varandra när de träffas. Under en period har jag tagit nån slags avstånd och hör inte av mig lika ofta. Det kom till ett läge där det blev för mycket. Jag ville säga nej, nu får det vara nog. Måste det vara så negativt hela tiden?
Jag ringde en av dem nyligt för att gratulera på namnsdagen. Det var bara misär som rapporterades från hennes sida. Inga glada nyheter någonstans. Som vanligt. Sedan avslutade hon samtalet genom att säga att jag kunde bli bättre på att höra av mig. Få se nu, vem var det som ringde? Om jag sa det till henne? Nej.
2 kommentarer:
Va? Sa hon verkligen så? Det är oftast efteråt man kommer på de braiga svaren man önskar man vågade säga, eller kommit på då! "Typ, ursäkta att jag ringde nu då!" "Men varför har inte DU ringt då?" "Tyvärr har jag haft rätt jobbigt själv att jag inte orkat ta del av andras problem dessutom!" Tänk om man vågade!
Men inte konstigt man själv påverkas negativt om man bara umgås och får höra på elände hela tiden. "Det är mest synd om mig" "-Nej, mig!" "-Men jag då?"
Suck!
ja visst är det så....... och så sitter man där med luren i örat och undrar varför i hela friden man lyssnar på detta? Men som sagt, att säga ifrån är lättare sagt än gjort.
Skicka en kommentar