Det är läskigt ändå. Hur jag kan känna sådan skrivlust och bara tanken på att skriva får mig att nästan spricka. När jag väl tar mig tid och sätter mig ned med materialet knutet till avhandlingen gör jag på samma sätt som jag alltid gjort. Jag skriver och det känns bra, det flyter och texten sprudlar ur mig - men så börjar jag slipa på den skrivna texten både här och där. För att slutligen radera. Först lite grann och sedan hela stycken. Radera radera radera. Allt känns plötsligt fult och fel. Inom mig känner jag mig plötsligt helt fel.
Min blockering sitter inte i handen utan i hjärnan. Maggothjärnan som min kompis kallar den. Jag skyndar för fort som det heter. Först (!) njuta av skrivlusten och sen (!) se vart det leder.
Jag är kanske i en sådan fas för framför mig på bordet ligger två-tre handarbetsprojekt och spökar. Jag har ingen lust att ta upp något av dem. Jag är rädd att det inte blir något av dem. Att jag inte blir nöjd när kvällen är slut.
Prestera prestera prestera. Maggothjärnan är i full gång. Det är inte ens lönt att skriva om alla de andra tankarna som snurrar i huvudet. Grrr på mig.
2 kommentarer:
Grr på dig din maggot! :o) Inte sådana nedvärderande tankar! Sätt som mål att skriva, skriva, skriva, och när du är klar: Gör något annat! Börja inte finlirsläsa med dina överkritiska ögon med en gång, utan spara och gå därifrån! Till en början är det viktiga ATT du skriver, inte HUR du skriver, ok?
Kram!
Jo, det gick ju bra så länge jag höll mig till att skriva för att det är kul. Det är bara att acceptera vissa saker = allt har sin tid. Kram!
Skicka en kommentar