Jag har en rejäl skrivblockering. Det gör att jag är väldigt tveksam till att jag NÅGONSIN kommer att gå tillbaka till min vilande doktorandtjänst. Bara jag tänker på skrivandet av avhandlingen mår jag direkt illa. Det blir en klump i magen och totalt stopp på ordflödet och blankt i huvudet. Jag har försökt med alla tänkbara sätt att få blockeringen att släppa. I de flesta fall när man läser om skrivblockering så är det något som ganska snart släpper. Inte för mig.
Det började (och slutade) med en handledare som aldrig hade tid att läsa mina texter. När han väl gjorde det fick jag enbart kritik på mitt engelska språk. Vilket jag aldrig tidigare fått klagomål på, någonsin, under hela min utbildning och jag har även läst Engelska A på universitetsnivå. Plötsligt var allt fel - enligt honom. Jag anlitade tillslut en korrekturläsare för att förbättra min engelska och han tyckte det var riktigt bra språk, vissa typiska fel man alltid gör som svensk men mycket bättre än medelsvensson. Enligt min handledare så var killen inte tillräckligt erfaren inom vårt vetenskapområde... För mig var det värsta när han under ett handledningsmöte förklarade att texten var så tråkig att han somnat när han läste den.
Jag känner mig verkligen inte nöjd när jag ser min licentiatuppsats och vill inte läsa den alls. Jag har försökt skriva sammanfattande artiklar för att beskriva den men de blir refuserade på grund av de teoretiska hål som min handledare skulle ha fokuserat på istället på att trycka ned mig och mitt språk. Han la sitt fokus på fel sak och det var min självkänsla som fick lida.
Alla mina försök till att bearbeta blockeringen är hopplösa och jag har testat både det ena och det andra. Jag har hela mitt liv drömt om att bli författare, att skriva en bok. Jag skulle gärna vilja ha tillbaka min skrivlust... Just nu är jag inne på att ignorera det, förhoppningsvis släpper det bara så där huxflux. Eller inte.
Jag känner mig verkligen inte nöjd när jag ser min licentiatuppsats och vill inte läsa den alls. Jag har försökt skriva sammanfattande artiklar för att beskriva den men de blir refuserade på grund av de teoretiska hål som min handledare skulle ha fokuserat på istället på att trycka ned mig och mitt språk. Han la sitt fokus på fel sak och det var min självkänsla som fick lida.
Alla mina försök till att bearbeta blockeringen är hopplösa och jag har testat både det ena och det andra. Jag har hela mitt liv drömt om att bli författare, att skriva en bok. Jag skulle gärna vilja ha tillbaka min skrivlust... Just nu är jag inne på att ignorera det, förhoppningsvis släpper det bara så där huxflux. Eller inte.
3 kommentarer:
Minns du en av Isfolkets titlar:
"Små män kastar långa skuggor"? Visst är det skrämmande rätt? Hemskt och så fel att en person kan påverka ens självbild så mycket! Inte konstigt att det låser sig för dig. Det kommer att lossna igen.
Under tiden flödar du ju och producerar så mycket annat med din estetiska och skapande förmåga i form av alla broderier, virkningar och stickningar! Så vänta bara, och SE under tiden alla fantastiska skapade verk du faktiskt gör udner tiden!
Kraam!
Till Linda: Tack kompis! Visst är det som du säger och jag har ju kul! Det är väl huvudsaken. ;o)
Det låter inte roligt alls! Men så kan dessvärre små människor påverka mer än man själv vill.
Har inget vettigt tips att komma mer än att det bara är att skriva. I mitt eget - skrivande - yrke har jag lärt mig att det aldrig går att sätta sig ner och vänta på inspiration, utan det är bara att sätta sig och hamra på tangenterna.
Men det är ju lätt att skriva, och svårare att göra. Hoppas det går över!
Skicka en kommentar